Hans Hamid Rasmussen

Appareil (2011)

Verket som presenteras på Göteborgs Internationella Konstbiennal heter Appareil. Den franska psykoanalytikern Michele Montrelay använder varianter av det franska ordet appareil för att beskriva den manliga sexualiteten. jag menar att montrelays teorier om maskulinitet eller – mer exakt – manlig sexualitet handlar om frågor om främlingen, som för mig är barnet som omges av ett okänt språk och samhälle och en okänd geografi och som ofrivilligt upplever och befinner sig i något som påminner om ett förspråkligt tillstånd. Greppet om språket har tillfälligt försvunnit ur sikte. murat aydemir hänvisar till Paul Smiths essä Vas, där Smith definierar fyra tolkningar av Montrelays användning av appareil.¹  Ursprungligen ville jag skapa ett verk som utforskar handgjorda tyger som är visuellt influerade av och har tillkommit inom sjömanskulturen. Men så blev det inte. Trots ändringar under projektets gång har utgångspunkten ändå lämnat tematiska och visuella spår. Det är flyktingen som anländer i hamnen med båt som berör mig och som jag känner till. Barnet upplever att språket är förvrängt, nyanser förloras eller blir klumpiga, överdrivna och komiska, försöket att bemästra det nya språket upplevs som alienerande eftersom det är ett slags förlust – men det är också en förnyelse. Förstaspråket – eller flera språk – smälter in i en tidssituation i form av ett eko. Språket förloras ur sikte – i en tomhet – och återuppstår som ett nytt språk.

Tidigt i processen bestämde jag mig för att göra en bakgrund eller ridå som bars upp av hyllor eller konsoler. Det är en anspelning på hamnens sexualitet, de virkande, stickande och broderande prostituerade som väntar på sina kunder, den röda lampan som släcks, gardinen som dras för eller öppnas.

Jag föreställer mig att mötet med ett nytt språk kan upplevas som en förödmjukelse. Myndighetsretoriken uttrycker ovilja gentemot den främmande flyktingen eller migranten. Upplevelsen av förödmjukelse uppstår i mötet med ett främmande språk, det språk som nu ska etableras och artikuleras i den egna kroppen. Språket upplevs som något konkret, ett föremål som kan verka hotfullt och smärtsamt. Jag föreställer mig att upplevelsen av begär kan uppfattas och artikuleras utifrån nya och andra förutsättningar än om den aldrig satts på prov. Det i sig behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, även om det känns osäkert.

Med tiden uppstår ett sammanhang över en social, geografisk och språklig avgrund. Broderiakten är inte helt obesläktad. Nålen passerar genom tyget, känns av handen, dyker upp igen – på baksidan – och den sida som är synlig.

Om vi följer montrelays idéer om manlig sexualitet så kan förlust- eller bristkänslan vad gäller det nya språket upplevas som en opålitlig förmåga att »förbereda sig, sätta segel«. Reaktionen kan ta sig uttryck som stress eller aggressivitet och främlingskap inför den egna kroppen.

För att stabilisera förhållandet till språket som en konkret möjlighet har jag med hjälp av olika handlingar försökt hitta en metod som uttrycks i installationen i en serie broderier med titeln Kasbah vandre og tenke, brodere og tegne.

Broderierna ingår i installationen och skapades i samband med en resa till min födelsestad i Algeriet. Jag upplevde arbetet med tyget som medium som ett mellantillstånd – fast inte mellan eller i relation till en eller flera objektiva platser utan till att vara emellan. Broderiets baksida representerar främlingskapets verbala misstag som för betraktaren avslöjar motsägelserna och mångfalden i verket. Skillnaden mellan framsidan och baksidan kan tolkas som den kunskap och de egenskaper som finns i broderiet.

Biografi

Född 1963 i Algeriet, bor och verkar i Norge. Hans Hamid Rasmussen är utbildad vid Photo Academy, Bauhaus school, Stockholm, Konsthögskolan i Oslo, mellan 2004 to 2007 deltog han i forskarprogrammet vid Kunstakademiet, Trondheim. Gruppuställningar han har deltagit i är bland annat Rackstad Museum, 2011, och Trondheim Kunstmuseer, 2010 och den 3:e Guangzhou Triennialen 2008. 2010 ställdes hans verk ut i Komparative rum på Martin Asbæk Gallery, Köpenhamn.

Photo: Hendrik Zeitler