Dominika Kemilä

Inverto 1935–2020, ll

2020

Jackor, skjortor, barnoveraller, gyttja, lim, trä.
Skulptur 148 x 179 x 70 cm

Kemilä skriver under förberedelserna för utställningen att ”processen bakom Inverto 1935–2020 är lång.” Skulpturen är en del av en serie som undersöker spåren av trauma och saknad historia från olika landskap. Nationella enheter brukar eftersträva snabb kollaps när det handlar om att gräva i sitt eget förflutna: de gömmer till exempel kvarlevorna av de som mördats i deras fångläger eller ser till att de försvinner ur landskapet och ur människors minnen. Med utgångspunkt i sin personliga familjehistoria spårar konstnären dessa utelämnanden och skapar en slags gjutform av dem som sedan blir ett minnesobjekt.

”På ett före detta militärt övningsfält i Göteborg använder jag våld och trampar ner kläder i gyttja för att komma i kontakt med min familjehistoria. Skulpturen Inverto 1935–2020, II är en låda täckt med dessa leriga jackor, skjortor och ytterplagg. Det härstammar från massavrättningarna i forna Sovjetunionen och krigsfångelägren under andra världskriget, fram till dagens Göteborg.”
(Dominika Kemilä)


Biografi

Dominika Kemilä (f. 1985, Karlstad) är konstnär. Inom skulptur, måleri och video utforskar hon utplåning och tillhörighet genom platsspecifika handlingar. Sedan 2014 arbetar hon med egeninitierad konstnärlig forskning om andra världskrigets fångar i Norden. Kemilä har sina rötter i flera minoritetsgrupper som fanns i fd Sovjetunionen. Hon har valts till gästkonstnär i Trondheim, Vadsö och Lofoten i Norge. Kemilä har ställt ut på bl a Kristinehamns konstmuseum, Rackstadmuseet och Gustavsbergs konsthall. Dominika Kemilä bor och är verksam i Göteborg. 


Provokation

Structured around the theme of the city as a machinery of the present time, Comforting the machine synthesised and gave its audience a tight and poignant grasp of truths in the raw. In preparation for the exhibition, the ten artists were also invited to submit something the curators called “Provocations”. The provocation to each artist was a task to expand themselves beyond the walls of the gallery by mapping traces of their work in the region, in history and the future, and to collate them as a string of continuations.


Provokation bild


Provokation text

Utan titel, 2016  

Performance, arbetsprocess och foto. 
Utfört på ett fd militärt övningsområde i Göteborg.  

Då, 2016, visste du att det var viktigt att det inte skulle bli en grav. Inte riktigt en grav, utan en halv. Du grävde en grop utifrån din kropp i sittande position. Gjöt sedan av den i två halvor. Du visste inte varför, men det var av största vikt.  

Trauma splittrar minnet. Det splittrar identiteten. Och det ger en slags minnesförlust. Det oönskade, den livshotande upplevelsen trängs undan från medvetandet, in i glömska. Det finns ett problem med det. Och det är att kroppen minns. Och den kommer påminna dig om denna upplevelse på en mängd sätt. Sätta sig i kroppen som fysisk oförklarlig smärta. Ge dig minnesbilder, flashbacks, mardrömmar. Traumat behöver plats, det behöver en sammanhållen berättelse med en början och slut för att kunna läka.  

Vad sker sen när det oönskade är du själv? När du blir till den andre? Det främmande elementet, som inte rör sig inom gemenskapen, just genom ditt främmandeskap – det som kommer med att vara rotlös, i exil, eller föräldralös i världen. Att inte tillhöra.  

Eko, 2021- pågående  

Stillbild video.  

Filmat på samma plats där gropen grävdes 2016 och kläder sparkades in i gyttjan 2020. Bin av olika slag, motionärer springer förbi, småbarnsföräldrar rullar barnvagnar. Inga synliga spår från det konstnärliga arbetet. Om vi tillsammans föreställer oss att vi ser in i framtiden, kan vi se hur jag återvänder till platsen till vintern. Jag filmar, skriver och låter materialet bli till ett vibrerande eko. Arbetet är en pågående undersökning av metoder för att inte överge minnet. Att minnas en handling, att agera.